När jag tittar tillbaka i tidboken ser jag att alla
studentdagar denna höst varit snärjiga att få ihop. Vi gjorde en noggrann och helt
hållbar planering men vid nästan varje aktuellt datum har något oförutsett hänt
som gjort att vi varit färre läkare på plats än tänkt. Scheman har fått stuvas om och i sista
sekunden landat. Jag hoppas och tror ändå att våra termin-1-studenter är nöjda
och har fått en första inblick i allmänläkararbetslivet. Under en riktigt stressig
dag gäller det ju att lyckas med konststycket att få patienten att uppleva att
all nödvändig tid finns. Lugn koncentration
och närvaro är tricket. Förhoppningsvis har vi förmedlat något liknande till
studenterna, att vilja och engagemang finns och att vi just då finns där för
dem.
Det har varit givande och intressant att samtala om
de hembesök studenterna gjort på egen hand. Det blir tydligt hur många olika
livsöden som finns och hur varierande sätten är att tackla svårigheter i livet.
Återigen har vi fått höra hur nöjda våra patienter varit efter studenternas
besök och intervjuer, de har känt sig respekterade och tagna på allvar och
uppskattat visiterna. Och jag blir
nästan avundsjuk. Om jag vore 80 år och inskriven i hemsjukvården skulle jag
också vilja möta en läkarstudent som nyfiket frågar mig vad som var viktigast i
min barndom hur jag träffade min man och hur det är att ha Parkinson. Och som
lyssnar och ber mig att berätta mer.
Nu ser vi fram emot termin två då studentdagarna är
några fler. Större chans finns till att lära känna varandra, mer tid för
studenterna att öva på konsultationen och status och tillfälle för oss att
fortsätta förmedla arbetsglädje och yrkesstolthet (som ju faktiskt finns där
även under stressiga betingelser).